Hejsan,
Inte igår så att säga. Sedan februari rann det sista hoppet om säsongen 2015/2016 ur och med det mitt bloggsug. Visste väl inte riktigt vad jag skulle uppdatera er om heller, så därav det lilla breaket här på 2-3 månader. Men nu är jag tillbaka! Så jag tänkte börja med att skriva lite om året som varit till vart jag är nu och vart jag är påväg.
På försommaren förra året så fick jag, som jag skrivit tidigare, kontakt med Göran Kenttä, en forskare på det här med överträning. Han var minst sagt rätt person att träffa för att reda ut mycket av det som var märkligt med min kropp. Eller det jag upplevde som märkligt i alla fall. Om ni hållt er uppdaterade på det jag skrivit förut så har jag tidigare beskrivit det som att det kändes som om något inte stämde i kroppen, jag orkade som ingenting och blev ofantligt trött emellanåt. Och därtill en känsla av att något inte stämmer.
Men hursom, jag fick svar på mycket frågor och därtill en handlingsplan, eller i alla fall "förhållningsregler", som jag under året tränat och levt efter.
Från säsongen 2014/15, Bruksvallspremiären, en av de sista tävlingarna innan mitt tävlingsuppehåll tog vid.
Så nu under ett års tid har jag kört lugna pass, stegrat sakta och försökt tänka långsiktigt hela tiden. Försökt utmanat kroppen vissa dagar och andra dagar har jag fått hålla igen. Man blir inte övertränad av att lyssna på vad kroppen säger så ni förstår ju att det varit ett både ovant och, väldigt ofta, frustrerande scenario att från dag till dag se vad jag kan träna och inte. För det är exakt så skört det varit att träna det här året, det blir så när man kört ner kroppen i botten antar jag.
Från ett av de opistade finpassen med brorsan i Gyllbergen. Ett, märkligt nog, väldigt oanvänt träningsparadis!
Från stakpasset i höstas med gymråttan Frida vid Stångtjärn. Blev inte så många rena stakpass för mig förra året men desto fler styrkepass, som var ett av de träningsformerna som gav bäst svar faktiskt.
Så detta år har jag fått sett tävlingar på håll, studerat skidvärlden från ett nytt perspektiv och fått lite distans från bubblan som jag levt i och älskar att vara i detta år. Igen. Så med tanke på att jag sedan i julas upplever att jag blivit mycket piggare, har börjat belasta kroppen annorlunda och att jag inte upplever känslan av att något är "fel" i kroppen längre, så tror jag att jag kan säga idag att det varit lärorikt. Alltså jag ska inte sticka under stolen med att emellanåt har saker känts totalt värdelöst och överjävligt, rent ut sagt, när man inte får göra det man tycker är bland det absolut roligaste man vet, men nog har jag lärt mig ett och annat som kommer vara nyttigt inför framtiden. För att träna och resonera som jag gjorde innan det slog över hade jag aldrig fått åka det OS jag drömmer om att få göra. Så med den insikten så är jag ändå väldigt optimistisk inför framtiden och ska försöka jobba efter devisen att "Less is more". Tysta perfektionisten i mig lite då och då kan vara en sådan sak. Men bara ibland. För träna hårt och målmedvetet är något jag kommer fortsätta göra, men lite smartare fortsättningsvis.
De flesta bilderna jag har när jag tränar är den där Frida Erkers då alltid med på :) Antingen så tränar vi mycket tillsammans eller så fotas det för mycket när vi väl kör ihop...Både och tror jag :)
Så framöver då? Fortsätta på samma väg som jag är inne på, helt enkelt. Som det känns nu så kommer sommaren förhoppningsvis innehålla fartpass till skillnad från förra sommaren, kunna belasta kroppen med lite längre pass än tidigare men framförallt att få vara mycket piggare & fräschare i kroppen än de senaste två säsongerna! Och sen att få tävla igen!! Längtar något så förbannat alltså!
Bild från när man fick åka ner till Österrike & åka skidor bland alper!
Dessutom vill jag tacka både XL-Bygg Falu Trävaru och BBM för att det trots mina motgångar och uteblivna tävlingar stöttat mig, de har varit helt otroliga! Det har gett mig en stor trygghet och stor motivation att ha haft dem med mig! Tack!
På återseende då!/ Moa
.jpg)
.jpg)
