Sedan jag skrev mitt senaste inlägg så slog det mig att jag borde göra en liten summering av säsongen och förklarar läget lite. Det känns som mycket jag skrivit varit lite förvirrat, och det är nog ganska logiskt när jag själv inte haft riktig koll på varken kroppen eller läget heller.
Så året, som jag och coach Nilsson så sent som igår utvärderade, kan enkelt förklaras med ordet: överbelastning. Det hela har egentligen pågått under ett års tid. Februari förra året började återhämtningen sacka efter & känslan av att ha handbromsen i kom. Huvudet har under hela året varit med på noterna och varit tokmotiverad, och det är väl kanske det som ställt till det lite. Jag har haft huvudet under armen, som man brukar säga. En bra egenskap i tävlingssituationerna men en mindre bra egenskap när det gäller att inse att man behöver ta det lugnt ett tag & återhämta sig.
I korta drag så kan man säga att när resultaten uteblev från mitten av säsongen så körde jag på ännu hårdare istället för att vila. Vårvilan uteblev också. Jag ville igång med nästa år för att bli ännu starkare. Sedan dess har alla pass jag gjort genomförts med 100% fokus, gett all den insats jag har i allt från styrke- till stakträningen. Och det höll tills slutet av augusti innan kroppen slog bakut och det var några dagar när jag mest låg ner. Hösten blev en lång kamp för att komma tillbaka, blev fökyld en sväng & fortsatte streta på.
Säsongen kom och jag tävlade under en månads tid innan jag insåg att jag grävde mig bara djupare ner i källaren. Känslan av att det är något som är fel i systemet, inne i kroppen, en känsla av att kroppen går på lågvarv och är "tom", kom och gick över året. Januari innebar ett par läkarbesök innan det konstaterades att det är en form av överträning/överbelastning som skett. Och sedan dess har det varit, som ordinerats, vila & försöka hitta tillbaka igen.
Så det har varit ett år av mycket upp och ner, en hel del funderande och analyserande och en rejäl dos frustration. Med någon form av distans till säsongen och allt som varit så känns det ändå som att jag gjort det jag kunnat för att få rätsida med situationen. Och även om jag önskar att jag hade sluppit den smäll jag gick på och missade därmed en hel säsong, så måste jag säga att det kan komma en del gott ur detta också. Man måste ligga på gränsen om man ska komma någonstans och bli bättre och någon gång går alla på en nit, vare sig det gäller sjukdom, skada eller för mycket träning. Jag har fått lärt känna kroppen & fått känna på var min gräns går. Och det kanske är det som förhoppningsvis kommer göra mig så bra som jag vill bli! Så med den positiva tonen och den optimistiska känsla som jag har fått i kroppen igen så avslutar jag med en lite kavalkad av bilder från den 2-veckors långa fjällsemester jag varit på, med omvänd kronologisk ordning, från Åre-Storlien-Grövelsjön:
Ovanstående bild är från Åre XCO och tävlingarna som jag fick vara coach på i år åt tjejerna jag var i Storlien med!
Det blev en hel del skratt, termoskaffe, grillning i öppna spisen (då det var snöstorm under hela veckan vi var där), långa middagar och mycket snack! Hade en kanonvecka däruppe!
Bilderna ovan får tala för sig själv. Sol. Skidor. Grövelsjön!!
Nu väntar två veckor av fortsatt lugn träning och även en vecka där jag kommer vila helt. Sedan drar nya träningssäsongen igång, men i år betydligt mer smygandes än förra året /Moa
.jpg)
.jpg)
