Hejsan,

Ja tiden går ju i rasande takt och det verkar som att det redan är november (!). Bruksvallstävlingarna och därmed även säsongsöppningen närmar sig allt mer och med tanke på att jag fortfarande inte är i riktigt tävlingsdugligt skick så kommer min säsongspremiär att skjutas på, vilket gör att jag inte kommer tävla nu om ett par veckor. När jag kan tävla får tiden utvisa helt enkelt, när kroppen klarar av belastningen en tävling utgör och jag känner mig i god form igen så kommer jag att kunna tävla. Tills dess gör jag vad jag kan av situationen. 

Senaste veckorna har innehållit mycket lugna pass där jag bl.a var upp en sväng med DSA till Idre och åkte på snö! Läger och längdskidor tillsammans med gänget på DSA: det blev minst sagt kanondagar av den blandningen :)

Lite bilder från de senaste dagarna:

Lite suddiga bilder där på slutet, men tänkte att det vore på sin plats att ha med lite människor på bild också och inte bara vyerna ... :) Om en vecka väntar läger i Bruks och mera skidvana, vi hörs därifrån! /Moa

Hejsan,

En liten uppdateringen tänkte jag kunde vara på sin plats efter X antal veckor utan livstecken här på bloggen, ursäkta för det! 
Det har varit en månad av rätt svängig karaktär måste jag säga. Formen har varit lite upp och ner senaste tiden, men det kan hänga ihop med att jag har väl testat lite också vart nivån ligger på kroppen just nu. Och de slutsatser jag kan dra är väl att det funkar rätt bra att köra länge och lugnt, men att när det blir lite intensitet så släpar återhämtningen efter. Som jag berättat tidigare i bloggen så är det bara att försöka ta en dag i taget och köra på vad som funkar för dagen, och det är något som jag är mer eller mindre bra på från dag till dag. Det är ingen struktur jag varken är bekväm med eller är van vid, men det är väl dags att lära sig det tänker jag. 

Form och känsla i träningskläderna åt sidan, så har senaste månaden innehållt ett träningsläger i Sundsvall med DSA! Åh läger alltså! Det var riktigt gött att få vara bland de andra i gänget och få leva lägerlivet igen. Som jag saknat det, framförallt sedan jag missade det senaste i Idre. Men som sagt, det blev ett par rullskidsturer ute på fina Alnön, Södra Berget upp och ner och löpturer i området kring där vi bodde vid Sidsjön. 

Jag i mina coachkläder när jag är instruktör i löpning i Falun på tisdagkvällarna, fast här är det mina egna ben jag är ute och rastar då!

Hängde med dessa tjejer under lägret. Här går Hana loss på Lisas lidingöloppsvader. Mina vader var rätt mosig de också så det var gött för mig med att det ordnades med massagekväll på lägret!

Jag & Hana på högsta punkten på en av löpturerna på lägret

Runn har i vanlig ordning bjudit på finväder och finturer. Min selfieteknik är under all kritik däremot, jag vet...

Från ett väldigt höstigt och fint stakpass jag körde med Frida Erkers i trakterna kring Stångtjärn! 

Foto: Annika Zell
Avslutar med en bild från lägret i Sundsvall när vi rullade ute på Alnön! /Moa

Hejsan!

Rubriken säger väl sitt tror jag! Lite så min vardag börjar kännas som igen, att jag är mer tillbaka där jag vill vara. Jag tränar ungefär 15h/vecka nu i lugnt tempo, har så sakteligen börjat fasa in korta impulser och ryck för att börja belasta kroppen lite smått igen. Vilket är en belastning som börjar likna något tycker jag, framförallt för att det är först nu som det börjar ge tillbaka något. Jag har börjat märkt att ju mer jag tränat senaste veckorna desto piggare & bättre blir jag av det. Så ja, helt klart mer av en vardag som jag trivs med igen!

Så senaste veckorna, sedan förkylningen och min märkliga skada som jag skrev om i senaste inlägget hade läkt ut, så har det varit distanspass på framförallt rullskidor varvat med styrka, löpning och något pass på cykeln. Därimellan har jag jobbat & fortsatt varit instruktör åt Tynell Activity och numera även en av löptränarna på Runacademy i Falun varje tisdagkväll nu under hösten. Två jobb där jag fått utlopp för mitt tekniknörderi till max! Det jag tycker är absolut roligast med skidåkning är ju att utvecklas & de tekniska förbättringarna är något jag alltid jobbar på, ja varenda pass jag gör egentligen. Och att få försöka hjälpa andra att få göra samma sak, jag tror ingen av mina "adepter" tagit miste på det drivet & ivern på att förbättra dem....Ibland försvinner jag min sagt iväg på detaljer när jag få nörda ner mig i hur man löser olika tekniska moment. Låter lite knepigt när jag skriver om det men ja, det är förbannat kul alltså!

Så framöver nu fortsätter träningen att sakta stegras och inom en snar framtid, som det känns nu, så kommer det börja fasas in små pass med lite mera fartinslag! Som jag längtat!!

Bröt av mina vanliga träningspass med en orienteringstävling utanför Grängesberg förra helgen. Tävling och tävling, för mig var det till attt köra en öppen bana med en svårighetsgrad på för typ 12-åringar...Men men, det var kul, jag hittade runt, jag fick traditionsenligt på OL-tävlingar uteduscha & jag knep en tredje plats. Ovan är bevis på att jag faktiskt var på tävlingen.. :)

Blev firad av Marie, Linda och Frida med överraskningsmiddag & efterrätt när jag blev 23 år häromveckan

....Och den födelsedagen firades med blåbärplockning med blåbärsätande lillasyster

Bild från en av de teknikkurser jag kört på rullskidor med Tynell Activity. Ni kan vara lugna, det är bromsteknik jag visar och ingen bredbent diagonal :)

Vi hörs, Moa

Hejsan,

Var ett tag sen jag uppdaterade bloggen så det passar sig att dra lite vad som pågått senaste veckorna, och det är inte så bara det...;

Som jag fått på inrådan av kunnig i det här med rehabilitering så ska jag varje månad lägga in ett par dagar av totalt break från träning. För att hela tiden få nollställa kroppen på nytt, lite av en säkerhetsåtgärd kan man väl säga. Vilket jag gjorde där i slutet av Juli. Åkte iväg till Irland dessa dagar och kunde verkligen koppla ner från träningen och rutinerna som jag vant mig vid. Enda kruxet var väl att jag dagarna innan breaket var på gymmet med coach Nilsson och körde styrka. Inga konstigheter egentligen, förutom att vi testade en ny magövning och jag ville väl visa mig på styva linan och försöka göra allt bättre än coachen, och det kanske blev mer än vad jag uppfattade just där när jag körde. Två dagar efter styrkan hade jag den brutalaste träningsvärk jag någonsin upplevt i hela magen. Fick ta stöd varje gång jag skulle resa mig upp. Dra djupa andetag gjorde att det stramade. Försökte stretcha så gott det gick, men till slut tror jag kroppen fick nog efter 6 dagar med träningsvärk och försökte få stopp på det hela själv. Magen började sakta svullna upp under ett par dagar och jag kunde känna hur midjan sakta men säkert blev större och fick en "vätskeliknande" konsistens. Det var helt sjukt. Jag fick inga "Men grattis till tillskottet" men jag hade inte höjt på ögonbrynen om någon trodde jag var gravid den där veckan. Från en jättemage så började vätskan som "rinna" neråt och utmed höfterna och låren. Så det var väl rätt vaggande jag gick runt där i Irland egentligen. Det tog en vecka ungefär innan kroppen tog hand om den där vätskan, eller vad det nu var. Läkarna visste inte heller vad det var, bara spekulera i vad som kan ha hänt. Men någon form av överbelastning på en väldigt stor muskelgrupp gick väl att konstatera, och att någon typ av cellvätska var det som läckte ut. Och jag som trodde att jag efter ett år av strul hade lärt mig hitta balans på saker å ting. Man lär sig, som sagt...

Två bilder från Irland resan. Första bilden är från den bästa dagen där, vi åkte till en liten hamnby som hette Howth. Sjukt fint. Och den andra bilden är från när jag upptäckte en ny favorit bland cappucinos & koppar!

Men krånglet tar inte slut där. Efter knappt en vecka av vila för att få bukt med "magproblemet" så började jag träna igen och förbereda mig inför träningslägret med DSA i Idre. Vilket jag såg framemot ENORMT mycket, få vara på läger med de andra från skolan och bara få leva lägerlivet. Men. Vaknade såklart upp två dagar innan avfärd med halsont. När jag äntligen är uppe på en hyfsat normal nivå i träningen igen och kan börja träna "riktigt" då är det något annat som hindrar mig. Optimisten i mig lugnade mig och tänkte att "Okej. Nu är det såhär. Nu får du en rejäl omstart och viloperiod. Det är bra. Och magen får tid på sig att läka också."

Blev till att vila upp mig i stugan istället när planerna inte blev som tänkt.

10 dagar senare så sitter jag här och har börjat komma igång med träningen igen. Viloperioden har definitivt gjort sitt och jag tycker att det inte märks så mycket att jag varit ifrån träningen en så pass lång period som över två veckor. Att jag sedan skrapade upp mig och dunkade i knäet i asfalten på första passet på en lång tid med rullskidor är en annan historia. Jag kan träna ändå, med viss begränsning, så det är ingen större fara. Begränsningarna får man leva med. Det är väl på något vis det jag börjar lära mig nu.

Sitter och begrundar mitt knä som får bli sista pricken över i:et med denna "otur" som har legat över mig ett tag nu. Vi nöjer oss med krångel nu tror jag. Vi hörs/ Moa

Hejsan,

det var ett tag sedan ni fick höra hur det står till för kroppen min, som jag, som ni borde förstått vid det här laget, inte varit ense med på ett tag. Men det har börjat förändrats faktiskt.  Arbetsskadad av skidåkningen som man är så drömmer jag och planerar en hel del om när jag får börja belasta kroppen "på riktigt igen". Få bli trött på ett skönt sätt och inte utmattad. Intervaller. Tävlingar. Ja du..men det kanske inte står på!

Men just nu måste jag fortsätta att vara kall och köra mina lugna distanspass. Jag tänker att jag måste upp på en ganska hög nivå när det gäller mängd innan jag kan belasta kroppen så hårt som med intervaller igen. Men jag tycker att det går sakta framåt ändå. Jag kan köra tvåtimmarspass igen och känna mig pigg passet igenom. Vissa dagar så är jag som oberörd efter dessa pass. Andra dagar sover jag mest. Så jag har väl nått det stadiet när det allt som oftast funkar under passet, men kan ibland få "straffet" efteråt. Och för bara ett par månader sedan så funkade det inte ens under passet. Så ja, små framsteg har skett i alla fall.

Så nu ligger belastningen kring 12h/vecka och försöker stegra belastningen sakta men säkert. Det är mer än vad som funkat förut, vilket är bra, men det är en lång bit kvar innan jag är där jag varit förut.

Lite bilder från vad jag har haft för mig när jag inte tränat eller jobbat senaste veckorna. Har hunnit med att hälsa på lite ivägflytttade kompisar både i Öregrund och Rättvik, en liten minisemster till Stockholm & varit en hel del i sommartugan!

Hejsan,

En liten uppdatering om läget kan ju vara på sin plats!

Sedan någon vecka tillbaka har träningen börjat rulla på fint igen. Hade en liten dipp för snart två veckor sedan som gjorde att jag fick ta tre vilodagar innan jag var på banan igen.
Idag körde jag bland annat två pass, på förmiddagen körde jag löpning & stavgång och på eftermiddagen körde jag ett distanspass runt Varpan i Falun med min gamla klubbkompis Carro Glännerud, det var gött att få sällskap på ett pass för en gångs skull. Har kört de flesta passen själv sedan ett par månader tillbaka för att ha koll på att jag inte kör för hårt, men det funkade fint idag i alla fall! Det blev mycket tjatter kan jag säga, om allt möjligt under de nästan två timmarna vi rullade tillsammans. 

Lite drygt tre timmars träning blev det idag så jag får se hur kroppen reagerar på den belastningen. Jag har ju fått lite riktlinjer hur jag ska lägga upp träningen under "rehaben", och en del i detta är att ibland testa vilken belastning jag klarar av, så vi får se hur kroppen svarar nu kommande dagar.

Förutom löparkursen som jag är instruktör på varje tisdag så har det blivit en del rullskidskurser med Tynell Activity, här ovan är lite bilder från en kväll när jag försökte lära ut samma teknikbitar jag själv jobbar på! Lite lurigt att förklara allt i ord som man vill få ut, brukar vara tillfällen när jag själv blir lika inspirerad som motionärerna själva! :)

Sedan vill jag dessutom presentera en ny samarbetspartner som kommer hänga med nu framöver, nämligen BBM i Dalarna!
Riktigt kul & super viktigt för mig på vägen farmåt!/ Moa

Hejhej,

På rätt sida knivseggen låter väl kanske lite väl drastiskt, men det är lite så det känns när jag i alla fall hamnat på fel sida om den. Och den tanken försöker jag mitt bästa att komma bort ifrån. För någon vecka sedan, när det krävdes ett par dagar av återhämtning för att det blivit lite för mycket träning på slutet, så känns det verkligen som jag balanserar & tippar lite för lätt åt fel håll. Men riktigt så är det inte. Sedan de där vilodagarna så känns det riktigt bra igen. För varje nit jag går på så lär jag mig vilka signaler det är från kroppen som jag bör lyssna på som säger att det är dags att vila. Att ta det lugnt när man är trött har jag under många år skolat mig i att skita i, rent ut sagt. Jag har egentligen aldrig "engagerat" mig i att göra något åt när man känner sig trött. Det har varit av en bi-sak som alltid är med. Tills man nu märkt att struntar man i det tillräckligt länge så får man ta konsekvenserna av det. Så även fast jag inte tränar så mycket i mängd för tillfället, så ligger träningen på rejält med att förstå sig på kroppen. Och den förmågan blir mer och mer finstämd, tror jag!

Lite bilder från senaste veckorna:

Torsång!

Hängde på denna orienterarrygg på en löptur på Jungfruberget, därav avsaknaden av stig på denna bild. Jag väckte mina löpskolnings skills till liv igen genom att drilla Linda: håret lyfte lättast från backen, så kan jag betygsätta detta! Varje tisdag klockan 18.00 på Actic i Falun håller jag nämligen tillsammans med 2 andra instruktörer pass i löpning, bara att dyka upp, du behöver inte ens vara medlem! En fin chans att få tips i löpteknik!

Positiviteten i denna update kan jag säga grundar sig rätt rejält i att jag fått hjälp av en som är rätt insatt i detta med överträning, lite frågetecken har retts ut vilket lugnat mig en hel del. Så det känns skönt att vara i trygga och kunniga händer. Och de fina träningsvyerna som visat sig i bilderna ovan gör ju sitt också :) /Moa

Hejsan,

Som rubriken skvallrar om så har väl på sätt och vis det jag förväntat mig hela tiden inträffat, det där bakslaget. Att hitta balansen i träningen med hur mycket jag kan träna och stegra mängden i träningen, är en svår balansgång alltså. Är huvudet dumt får kroppen lida, eller hur var det? Det svåraste i dagsläget är att hitta balansen mellan kroppen & huvudet egentligen. Sen förut är jag van med en viss belastning i träningen och i dag ligger jag på kanske 20-30 % av den belastningen, då jag varken kör några intervaller och träningen består endast av väldigt, väldigt lugna pass. Men det är väl så enkelt som att den träningen jag bedriver nu svarar kroppen annorlunda på än vad jag är van vid, och det är väl det som är den där balansgången just nu.

Men, som sagt, man lär sig efter vägen. Jag lär mig ju för varje dag att känna igen vad som är "signaler" från kroppen och vad som är mera utav funderingar i mitt huvud som sätter sig som tyngder på mig. För jag ska inte sticka under stolen med att det funderas en hel del om hur jag ska gå tillväga. Vägen tillbaka kommer definitivt bli en slingrande väg, men dit jag tagit mig idag skvallrar ändå om att en dag så är kroppen min tillbaka där den ska & jag kommer definitivt ha ett helt uppslagsverk på hur denna kropp fungerar!

Bild från ett rullskidspass jag körde i Tällberg när vi var där förra helgen. Ingen brist på backar här inte, nej du!

Så senaste veckan blev det ungefär fyra trötta dagar som jag vilade innan känslan av att kroppen ville röra på sig igen infann sig. Ett litet bakslag i sammanhanget egentligen. Så tanken med denna vecka är att på nytt smyga igång träningen, känna efter så att allt känns ok i kroppen. Det innebär ungefär 6-7h träning plus styrka (som fortfarande är ett litet frågetecken till att det funkar så bra?) och mycket återhämtning därimellan, om allt funkar som sagt.

Vill passa på att skicka ett extra litet tack till XL BYGG Falu Trävaru, Stefan & gänget där som är med mig även nästa säsong, som varit ett kanon stöd för mig även nu när jag kämpat i motvind ett tag! Det har varit enormt viktigt!  /Moa

Hejsan,

sedan sist jag skrev så har jag bockat av både min vilovecka och lite drygt två träningsveckor. Viloveckan var allt annat än skön så det var rätt gött att få dra igång träningen nu första veckan i maj. Vilket var ju syftet med den där veckan. Att jag skulle vara helt nollställd i kroppen för att inte göra om samma misstag som förra året. Ivrig och sugen på att bara få svettas var känslan, och är fortfarande det, när jag drog igång med träningen igen. Men genomgående har det varit med ganska hårt åtdragna tyglar på mig själv. Som jag & coach Nilsson resonerat oss fram till så är det till att börja med endast lågintensiv träning som gäller nu i maj. Smyga igång sakta med träning. Stegra belastningen i steg för att hålla koll på hur kroppen svarar på träningen. För att inte min iver ska ta över så består dom där tyglarna just nu av att min klocka piper varje gång jag går över 135 i puls. Så ja, såhär i början så härjar klockan rätt rejält kan jag säga. Både för att jag vill köra liiite fortare än vad kroppen borde & för att det är rätt ovana aktiviteter för kroppen. 

Känslan svänger en del så jag försöker justera träningen och belastningen från dag till dag. I gymmet har det nog funkat allra bäst hittills. Där känner jag mig inte lika mycket som ett sänke som det gör när jag lufsar ute i skogen. Så jag tar det steg för steg nu och inte stressar på någonting. Det får ta den tid det tar innan jag kan träna på för fullt igen.

Inga problem med att köra sig trött på gymmet i alla fall! Vi höres /Moa

Sedan jag skrev mitt senaste inlägg så slog det mig att jag borde göra en liten summering av säsongen och förklarar läget lite. Det känns som mycket jag skrivit varit lite förvirrat, och det är nog ganska logiskt när jag själv inte haft riktig koll på varken kroppen eller läget heller.

Så året, som jag och coach Nilsson så sent som igår utvärderade, kan enkelt förklaras med ordet: överbelastning. Det hela har egentligen pågått under ett års tid. Februari förra året började återhämtningen sacka efter & känslan av att ha handbromsen i kom. Huvudet har under hela året varit med på noterna och varit tokmotiverad, och det är väl kanske det som ställt till det lite. Jag har haft huvudet under armen, som man brukar säga. En bra egenskap i tävlingssituationerna men en mindre bra egenskap när det gäller att inse att man behöver ta det lugnt ett tag & återhämta sig. 

I korta drag så kan man säga att när resultaten uteblev från mitten av säsongen så körde jag på ännu hårdare istället för att vila. Vårvilan uteblev också. Jag ville igång med nästa år för att bli ännu starkare. Sedan dess har alla pass jag gjort genomförts med 100% fokus, gett all den insats jag har i allt från styrke- till stakträningen. Och det höll tills slutet av augusti innan kroppen slog bakut och det var några dagar när jag mest låg ner. Hösten blev en lång kamp för att komma tillbaka, blev fökyld en sväng & fortsatte streta på.

Säsongen kom och jag tävlade under en månads tid innan jag insåg att jag grävde mig bara djupare ner i källaren. Känslan av att det är något som är fel i systemet, inne i kroppen, en känsla av att kroppen går på lågvarv och är "tom", kom och gick över året. Januari innebar ett par läkarbesök innan det konstaterades att det är en form av överträning/överbelastning som skett. Och sedan dess har det varit, som ordinerats, vila & försöka hitta tillbaka igen.  

Så det har varit ett år av mycket upp och ner, en hel del funderande och analyserande och en rejäl dos frustration. Med någon form av distans till säsongen och allt som varit så känns det ändå som att jag gjort det jag kunnat för att få rätsida med situationen. Och även om jag önskar att jag hade sluppit den smäll jag gick på och missade därmed en hel säsong, så måste jag säga att det kan komma en del gott ur detta också. Man måste ligga på gränsen om man ska komma någonstans och bli bättre och någon gång går alla på en nit, vare sig det gäller sjukdom, skada eller för mycket träning. Jag har fått lärt känna kroppen & fått känna på var min gräns går. Och det kanske är det som förhoppningsvis kommer göra mig så bra som jag vill bli! Så med den positiva tonen och den optimistiska känsla som jag har fått i kroppen igen så avslutar jag med en lite kavalkad av bilder från den 2-veckors långa fjällsemester jag varit på, med omvänd kronologisk ordning, från Åre-Storlien-Grövelsjön:

Ovanstående bild är från Åre XCO och tävlingarna som jag fick vara coach på i år åt tjejerna jag var i Storlien med!

Det blev en hel del skratt, termoskaffe, grillning i öppna spisen (då det var snöstorm under hela veckan vi var där), långa middagar och mycket snack! Hade en kanonvecka däruppe!

Bilderna ovan får tala för sig själv. Sol. Skidor. Grövelsjön!!

Nu väntar två veckor av fortsatt lugn träning och även en vecka där jag kommer vila helt. Sedan drar nya träningssäsongen igång, men i år betydligt mer smygandes än förra året /Moa