Hej igen,

det var ju ett tag sedan jag skrev sist och det har varit lite av en berg-och-dalbana måste jag säga. Efter VM så började tiden fram till sista cupen i Kalix (som pågår just nu däruppe) bli knapp och den fysiska status som jag hade då var långt ifrån något som går att tävla med. Fortsatt en ganska loj känsla i kroppen. Rätt orkeslös i träningen egentligen även fast jag fortsatte att streta på. Jag hade nog egentligen redan förstått det tidigare, att det inte skulle bli några fler tävlingar för mig denna säsong, men är man envis och inte ger sig så går det att leva på hoppet rätt länge kan jag tala om.

Adam glider runt på skaren i Gyllbergen förra veckan!

Så när det "officiella" beslutet om att lägga ner säsongen var gjort så var det som att dra ur strömmen helt. Bokstavligt talat. Det var som att jag för första gången lyssnade på kroppen och stängde ner och det var då jag kände hur trött jag verkligen är och har varit. I samband med detta åkte jag upp till Sundsvall och hälsade på min kära kompis Ida Claréus. Det var under några sköna, välbehövliga dagar jag fick hänga med henne, där jag verkligen fick hämta mig lite & ta det lugnt.
Sedan jag kom hem från Sundsvall så har det hållits stenhårt på träningsupplägget 2+1 dagar för att hitta tillbaka igen, dvs. träna två dagar i rad på 1-1½ h och sedan vila en dag. Och det har funkat väldigt bra. Jag har redan känt hur ett normalläge i kroppen har infunnit sig igen och att jag måste bromsa mig själv för att inte göra för mycket. Så kommande veckorna och dagarna framöver, tills nästa säsong drar igång, kommer jag fortsätta låta kurvan gå åt rätt håll igen!

Så jag har varit ute och njutit av solen & verkligen hämtat energi. Grillat i stugan med Linda, Frida & Marie bland annat.

Senast igår kom jag faktiskt hem från en annan riktigt kul upplevelse: Redbull Nordix! Jag åkte upp till Sälen i fredags med en stor ångestklump i magen och tänkte bara "hur ska jag överleva ens?" och åkte därifrån med ett stort leende på läpparna! Det var hur kul som helst! Vi körde en skicrossbana med längdskidor utför med endast en backe uppför och med pucklar & hopp på nervägen. Min målsättning var att överleva, men det bodde tydligen en liten skicrossare i mig för jag tog mig ända till final och slutade fyra!!

Jag var rätt glad ändå, trots att jag missade pallen. Bilder från Redbull Contentpool

Nu väntar snart semester i fjällen & därefter fortsatt att ta det lugnt innan nästa säsong drar igång igen! /Moa

Hejsan!

En mycket annorlunda vecka har det minst sagt varit. Falun har ju förvandlats rätt skapligt senaste dagarna & VM på hemmaplan har visat sig blivit betydligt mäktigare än jag föreställt mig. Jag var där i lördags och jobbade åt klubben, och herregud vad folk! Nog förstod man att det skulle vara folk där, men inte i närheten av så mycket folk det kom den dagen. Helt sjukt. Det kliade rätt rejält av att bara stå på sidan och heja. Minst sagt avis på de som får tävla med det stödet de fick! Men jag fick ändå se på nära håll ett av de mest inspirerande loppen jag sett hittills, damernas skiathlon. Det är inte så ofta jag blivit så berörd av att se någon annan tävla, men det var så många prestationer som var helt outstanding så det går inte att inte bli helt till sig av att bara heja! Blev lite förvånad själv faktiskt. Men jag fick packa ner fina motivationsbilder att inspireras av till kommande träningspass kan jag lova. Världscupsavslutningen i Falun har seglat upp en bra bit på "vilja uppleva-listan"!

Förutom att ha hejat fram åkarna & jobbat åt klubben så har det bidragits med fler strån till VM-stacken:

Gick på en riktigt bra föreläsning med Jonas Colting!
Hejade fram syrran som är publikspeaker på backhoppningen. Jodå, det går att heja fram volontärerna också när man är en stolt syrra!

Hängde med Linda i VIP:en & föråt oss på finbuffén från Dalarna! 

...Och gick på ännu en föreläsning med Emma Igelström. Jag gav tummen upp, Lindas betyg är ganska talande

Lite bilder från VM:s officiella app där jag fick visa klassisk skidteknik!

Det var lite drygt en vecka sedan ni fick någon statusuppdatering på Fröken Larsson här och jag kan väl säga att det ser ungefär lika ut som det gjorde senast. Tar det lugnt i träningen & jobbar fortsatt på att hitta hem till lätta ben och pigg kropp igen. Vilket innebär ungeför tio timmars lugn träning i veckan. Klassisk skidåkning blandat med löpning och styrka. Som en minivariant på rehab för mig, skulle man kunna säga. Det är det som sliter minst på mig och därför gör jag så mycket (eller lite, egentligen) av det som möjligt. Men kurvan pekar uppåt och hoppet ligger på tävlingarna i Mars, så det är bara att försöka göra det bästa av det jag kan just nu för att göra kroppen stark igen. Varit hos Olof en sväng igår, tagit en snabbvända till Stockholm och hem igen, hängt med kompisar och tränat i fina miljöer om dagarna: 

Bilder från skidtur i Sörskog med Marie & Linda, semmelfrossan & Stockholm tidig morgon över Skeppsholmen och Gröna Lund! 

Hejsan, 

Verkar som ni får jobba på tålamodet lika mycket som jag nuförtiden, när bloggfrekvensen börjar sina! I vanliga fall har jag en drös med träningspass och tankar som vill ut genom fingrarna på mig men när jag håller igen lite på det så följer väl uppdateringar därefter, antar jag. Hursomhelst så följde jag med ner till SM i helgen för att heja på brorsan när han körde, vilket var väl ett sådär beslut kan jag känna i efterhand. Det blir lite väl påtagligt att man själv inte kan tävla & jag stampade lagomt frustrerat där jag stod och "hejade".  Jag höll mig mest inne i skogen när damtävlingen drog igång, med vad jag tror var en stor rynka mellan ögonbrynen. MEN, det kanske gjorde gott på sikt. Om nu motivationsbägaren kan bli mer full så tippade det nog över rätt rejält efter helgen. Började redan fantisera om nästa sommarträning & hur jag ska lägga upp allt för att denna gång hålla mig på rätt sida knivseggen & samtidigt utvecklas. Kanske lite farligt när fokus borde vara på nutiden och vad jag kan göra av situationen just nu, samtidigt så är det nog bra att få sväva iväg lite. Tänka långsiktigt och göra "där jag är just nu" mindre allvarligt. Men det var ganska gött också att få vara i "skidatmosfären" en stund och se hela testa skidor-värma upp i bubblan-nervös joggandet från sidan av. Och inte minst träffa en massa skidåkare igen! 
Hursomhelst, annars så har de varit en bra vecka, där jag tror peaken var i tisdags när jag & Linda tränade i Sörskog. Helt magiskt! Jag tror jag låter bilderna tala: 

Ja det var inte igår! Tre veckor sedan, närmare bestämt. Och det har väl sina orsaker. I vanliga fall är det tankar & beskrivningar av träningar och tävlingar som postats här på bloggen. Och det har inte varit överdrivet mycket av den varan på sista tiden. Men jag ska nog börja där jag slutade förra gången: 
Efter trippen till Sveg så åkte vi hemåt igen och jag fortsatte träningen på hemmaplan, mestadels på världscupbanorna inne i Falun. Känslan i kroppen tyckte jag var god och träningen rullade på fint. Jag hann ett par fartpass i lite lugnare tempo innan jag var inne på samma vecka som Skandinaviska cupen skulle vara i Falun. Och jag bestämde mig för att köra tuffare intervaller tillsammans med de andra tjejerna på DSA, för att egentligen testa var jag stod någonstans. Klassiska 4* 4minutare på sprintbanan, där den sista var max, körde vi. Och jag fick mina kvitton som jag letade efter! Hängde med de andra tjejerna hyfsat & kunde utmana trots att kroppen lever sitt eget liv emellanåt. Därför kändes tävlingarna till helgen helt klart aktuella och jag började förbereda mig på bästa möjliga sätt inför helgen. Planen var att ta en tävling i taget och se hur kroppen svarade. Och där någonstans tog det stopp. Redan vid första distansen på fredagen. Ingen energi i åkningen. Ingen återhämtning utefter banan. En kamp om att lyckas ta sig i mål. Och nej, det är inte den känslan man letar efter när man ska tävla. Och definitivt inte det jag tränat för. Känns lite som en smäll, för jag trodde jag tagit mig upp en bit i alla fall från där jag varit. Men det är bara att acceptera läget och göra det bästa jag kan göra just nu. Ta det lugnt. Låta kroppen komma ikapp. Träna på tålamodet & tygla sig själv, med andra ord. Så får jag se helt enkelt när kroppen är redo igen. 

Istället för att själv jobba hårt med tekniken så har jag lärt ut skidteknik åt andra. I helgen så jobbade jag åt Tynell Activity och hade bland annat hand om detta gäng från Stockholm. Alla stavar var hela när vi var klara & de ser glada ut, så det verkar ha varit bra pass vi körde! 

Efter en vecka av fin skidåkning i ett kallt Falun så åkte vi upp till Sveg för ett kombinerat nyårsfirande, hälsa på kusinerna & en del skidåkande för min del. Träningen på hemmaplan har gått bra & jag har sakta smygit igång med den, därför passade det sig ganska väl att få byta miljö och få åka på lite längre spår än den ca kilometern som funnits hemma. Planen var att dra igång med de vanliga rutinerna med dubblapass, men att korta av dem ganska så rejält. Första dagen fanns det i alla fall lite dryga milen omkring skidstadion i Sveg att köra på, utan att åka på samma snö två gånger. Men det var med nöd och näppe snön låg kvar där innan vi for hemåt igen när plusgraderna kom. Idag fanns det bara två kilometer av mestadels is/konstsnö & jag fick flytta mitt tänkta första fartpass en dag framåt istället och ta en vilodag idag. Annars har jag kunnat följa planen som jag tänkt utan att kroppen slagit helt bakut och fick till och med bränna av ett mycket lugnt tvåtimmarspass under dagarna däruppe. Tror det var i Bruksvallarna på lägret innan premiären som jag senast körde två timmar. Känns lite konstigt när ett tvåtimmarspass är ett vanligt standardpass under sommaren, ett i vanliga fall lätt A1 pass. Men som sagt, det går åt rätt håll & det gäller att fortsätta vara lyhörd. Vilket gör att jag seglar in på det här med att det är ett nytt år & nyårslöften, som jag i vanliga fall inte haft. Men 2015 önskar jag mig en kropp som håller ihop. Och ett huvud som lyssnar på den. Lite samarbete därimellan vore gött. Bara att börja jobba på det idag då. Mitt klokaste jag ska jag vara i år, 2015 :)

Hursomhelst, här kommer lite bilder från senaste dagarna: 

Brorsan efter ett fint & kallt distanspass i -18 på Lugnet. Här divideras det nog om antingen spårstatus, träningstimmar, livet eller filmer, brukar vara så när vi är tränar tilsammans!Fina förhållanden även i Sveg i början av veckan. Sista bilden är från ett av de där magiska pannlampspassen, men bilderna lyckas aldrig få till den där riktigt fina känslan med att åka där i mörkret. 

Närmaste dagarna blir det fortsatt smygträning på hemmaplan, med huvudet på skaft såklart. Ha det! /Moa

Hejsan, 

Knäckebröd, surdegsbröd, pasta hanns det med att knåpas ihop i köket & sedan pricken över i:et med paketinslagningen! Djupt nerskjunken i en bakbok jag fick på jul. Tur jag fått börja träna igen annars hade det nog spårat ur lite med bakningen... :)Jag och brorsan kollade snöläget både på Lugnet & Bergebo idag. Vi tränade på den välbesökta, fortfarande 800m långa konstsnöspåret på Lugnet & kikade bara uppe i Bergebo hur mycket konstsnö det var där. Det börjar bli mer snö d men inte så det går att pista det ännu. Men någon dag till så bara!

Ett julbord väntar så vi hörs framöver, med förhoppningsvis mycket bilder från fina skidpass!/ Moa

Hej där, 

Ja som rubriken skvallrar om så har jag kommit fram till en brytpunkt, kan man kort sagt säga. Jag har sedan premiären försökt att träna lugnt under veckorna och tävla på helgerna för att få trenden & statusen på kroppen att vända tillbaka mot en mer normal känsla i kroppen. Bitvis har jag fått lite svar & lite små ljusglimtar om att jag är på gång. Att kroppen kanske inte är helt ur slag, utan att det bara varit små detaljer som fattats för att klivet tillbaka ska tas. Men under helgen som var nu, där jag tävlade i Skandinaviska cupen i Lillehammer, så blev det ganska svart på vitt att hur envis man än är och hur mycket huvudet än vill så måste man ta sitt furnuft till fånga och byta riktning någon gång. Varken jag eller min kropp är där den ska vara. Någonting är fel och det måste rättas till. Om det är sviterna från i höstas, när jag knackade mig själv lite över gränsen, eller om det bara är tävlandet i sig på sista tiden som gjort det vet jag inte exakt, men jag går som på underskott hela tiden. Och jag tror inte ens kroppen kan ta åt sig mer av det jag gör.

Tuffa men otroligt fina banor var det i helgen. Det var inte svårt att ta ut sig totalt på dessa stigningar. Bokstavligt talat då, för min del. 10 km fristil i fredags och sprint fristil i lördags körde jag tills det tog stopp & jag fick vara publik istället på söndagens jaktstart över 20 km klassiskt.  
 

Så som sagt, det är bara att göra det klokaste & vettigaste man kan av situationen och bryta av helt nu. Jag och coach Nilsson bestämde att det är lika bra att nollställa kroppen och inte träna på en vecka. Låta den återhämta sig helt & komma ikapp. Inte det lättaste att göra för en person som älskar att träna. Men det har varit minst sagt kämpigt på slutet och det är inte värt att harva runt i det jag befinner mig i nu. Tränat har jag gjort och grunden har jag, det är den sista piggheten jag behöver. Så det känns ändå helt rätt att "breaka" nu. 

Så ni hittar mig högst troligt bland degskålarna & mjölet kommande dagar. Och gå all-in på julbestyren i år. Så man håller rastlösheten i schack / Moa

Hejsan! 

Sitter och funderar lite på hur jag ska summera första cuphelgen i Piteå, då jag tycker det var blandade känslor kring tävlingarna där. Lördag eftermiddag körde vi klassiskt 10 km, som jag på förhand såg fram emot mest. Tävling med elljus och favoritdistansen gjorde att jag hade en bra känsla tidigt i loppet. Startade hårt, kände mig stark och det drev på bra. Tog ut allt jag hade och var ganska nöjd med insatsen den där eftermiddan. Noterade till och med den högsta snittpulsen jag haft under ett skidlopp på den kuperade banan vi körde och tyckte det var en hyfsad tävling. Tills jag såg resultatet. Känslan vände ganska tvärt kan jag säga. Frustration över ett bottenresultat och att jag trodde kroppen hade bjudit på mera fart än vad som blev gjorde mig skapligt irriterad. Men men, så är det ibland. Det är ju bra att jag känner att det ändå fanns krut i kroppen, även fast det inte tog sig så väl framåt.
Jag lär dock ha knutit näven hårt i fickan för dagen efter så fick jag till en riktigt bra prolog i sprinten, med tanke på att känslan var att jag stressat bort mig själv i åkningen från att ens ta mig in bland de 30 främsta. Helt motsatt känsla mot igår. En 13:e plats i prologen och en slutlig 13:e placering efter en stimmig & frustrerande kvart där jag slutade 3:a i mitt heat. Kände att jag hade krut för ett till lopp så det var riktigt synd att taktiken var lite knackig, hade gärna kört vidare.

Skidtestning & funderande

Så summeringen av helgen är ändå mer åt det positiva hållet. Känslan är att kroppen svarar mer på noterna numera och en bättre form smyger sig på. Så hungern är stor på fler tävlingar, känns som att så fort det lossnar och överskottet finns där så kommer det gå fort i spåret igen.  

Nu väntar en dag till på hemmaplan innan vi åker vidare till Norge och Lillehammer för Skandinavisk cup som ska bli grymt kul att köra! Tuffa världscupbanor & tuff konkurrens, där vi kör tre tävlingar på tre dagar. Bara att ladda om & samla överskottet. Vi höres! /Moa

Trots ett snöfattigt väder just nu så var det en otroligt fin löptur jag sprang i förmiddags: sol, frostigt och minusgrader. Och lite lättare ben än det varit senaste tiden. Vila, massage & mycket rörlighet har det varit sedan sist jag skrev, som gjort att jag fått lite mer normaltillstånd på benen mina. Överlag så börjar även kroppen känna sig lite mer alert än den gjort senaste tiden. Bådar gott inför vad som komma skall. Imorgon förmiddag rullar vi ner mot Arlanda för att flyga med klubben upp till Piteå. Till helgen är det första deltävlingen i Intersport cup i Piteå. Vi kör 10 km klassiskt på lördag och sprint fristil på söndag. Två distanser som jag gillar och att vi dessutom kör lördagens tävling på eftermiddagen passar sig ännu bättre. Av någon anledning så trivs jag, och åker oftast bäst, när starttiden är kring 14-15. Segstartad, morgontrött eller vad det beror på vet jag inte. Men bra blir det hursom! 

Bara vilat och stretchat benen sedan sist jag skrev har jag inte gjort. Igår var jag inne på bandet i Falun och körde fartlek på rullskidor, för att försöka väcka igång kroppen & få slipa lite mer nogrannt på tekniken. Idag blev det, som sagt, löpning och ett styrkepass. Jag körde explosiv-max styrka och en av övningarna är frivändningar, eller "blåmärksövningen" som jag skrivit om tidigare. Innan jag börjar lassa på lite mer vikt brukar jag köra ganska mycket teknik och fick idag hjälp av två styrkelyftare med lite tips & råd på hur jag skulle göra för att kunna ta mera vikt. Styrkan är inget jag brukar glänsa i och ser det som en av mina större svagheter, tills en av dem pekar på min t-shirt och säger "Falun Borlänge SK. Står SK för styrkeklubb?". Jag skrattade till och växte nog ett par centimeter. Resten av passet gick i ett huj och var ett av de bättre jag gjort någon gång. Lite hybris löser det mesta! Jag plockar med mig den känslan i laddningen inför Piteå tror jag. Tillsammans med alla andra pinaler som ska med, för nu måste jag packa! Vi hörs från Piteå! / Moa